Vauxhall and I

Jag älskar verkligen fotbolls-EM. Mest för att jag hatar människor. I alla fall nära inpå mig.
Att kunna vandra runt i ett  öde Stockholm under en sommarkväll är som en kväll i paradiset. Att kunna åka tunnelbanan i stort sett ensam, i en helt tom vagn. Utan gatumusikanter, barn, djur eller mobilsamtal som stör.
Ett sorts kamratskap uppstår mellan oss avvikare, vi få som rör oss i den öde staden. Vi nickar till varandra, med ett försiktigt leende i mungipan. Och jag tar viktigt upp min Stora Tjocka Bok, för att signalera hur otroligt oviktigt jag tycker att det där med sport är.
Sen, på bara några minuter förändras allt. Tunnelbanan är igenkorkad. Vuxna män med rinniga blågula fläckar på kinderna och vikingahorn på huvudet tar upp all plats. En doft av svett och testosteron slår emot en, i det tropiska klimat som plötsligt bildats i den packade vagnen.
Det är därför jag håller på Sverige ikväll. Så jag får fler chanser att leka Postapokalyptiskt Stockholm för mig själv.