En enda stor lögn

Jag vet inte vad det beror på - Freud, är du där? - men uppenbarligen väljer jag helt undermedvetet att kolla på filmer och läsa böcker som handlar om att ljuga just nu.
I helgen betade jag dels av rullarna
Atonement (som bygger på Ian McEwans bok med samma namn) och The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford (som också har skönlitterär förlaga).
Och dels såg jag om El labyrinto del Fauno samt El Orfanato.
Först efteråt slog det mig att i samtliga fyra filmer utgör lögnen ett centralt tema, som fantasi eller ond tro, som livslögn eller skydd.
I Atonement försöker den stackars författaren Briony, som i barndomen ödelade två liv genom några förflugna ord, släta över sin synd genom att skänka de båda oskyldiga krakarna nytt liv, ett annat liv, i en självbiografisk roman.

Ford blir, i The assassination..., så bestört över att hans barndomshjälte, rånaren och mördaren Jesse James, i själva verket är en småborgerlig, om än sadistisk och självmordsbenägen, hemmafarsa som låter sin familj stå i vägen för ett grandiost öde, att han bestämmer sig för att mörda honom.
Och i El Orfanato och Pans Labyrint - vars gemensamma nämnare stavas Guillermo del Toro - är tillvaron så mörk, hemsk och pissig att lögnen och fantasin utgör den enda rimliga överlevnadsmöjligheten.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka de här filmvalen.
Antingen har jag fått en realityöverdos av Noréns dagböcker eller också står mitt sommaruppehåll i samtalsterapin inför en spännande vändning.


Kommentarer:
Postat av: Tomas

Släng in the talented Mr Ripley också så är du good to go

Postat av: Johan

Ha ha, det är en tanke.

Du vet, jag har ju till och med börjat tycka Matt Damon är snygg, sedan jag såg The Bourne Ultimatum.

Snäppet ifrån att gå igång på Magnus Carlsson, skulle jag vilja säga.

2008-06-18 @ 16:49:12

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback