Den där filmen

På tal om skotips: Sex and the city-filmen var ångestskapande.
Inte bara för att filmen i sig var trött, lång och seg. (Mer om det en annan gång.)
Eller att Carries relation till Big ligger farligt nära gränsen om normaliseringsprocessen i ett fysiskt och psykiskt destruktivt förhållande.
(Jag spår att den givna uppföljaren kommer att utspela sig tio år fram i tiden på ett kvinnohärbärge där Carrie sitter och trycker i ett skitigt rum, medan Big står utanför och skriker hotelser.)
Utan också för - och jag är mycket väl medveten om den öppna dörren jag härmed sparkar in - alla jävla märken som upptog sisådär tjugofem procent av filmen.
De Gucci-märkta påsarna - vi snackar tjogvis - som Samantha skyfflade in i bagageutrymmet på sin bil.
Handväskan från Louis Vuitton som fick Carries assistent att tjuta av lycka.
Den Mercedes Benz-sponsrade modevisningen.
Det personliga brevet till Carrie från Vivienne Westwood och den bifogade marängliknande bröllopsklänningen.
Donna Karan-påsarna som en höggravid Charlotte nästan drunknar i - en god kvinna shoppar in i det sista, bokstavligen talat tills värkarna sätter in - när hon är ute och spatserar på femte.
Et cetera, et cetera.
Den öppna dörren: jo, jag är medveten om att produktplaceringen och fasadglamouren upptog en stor del också av serien.
Men här slog konsumtionspropagandan mot mig som en vägg, mindes inte att det faktiskt snarare var så att intrigen spann kring namedroppingen av dyra märken än tvärtom.
Hade fått för mig att det, trots allt, fanns någon form av feministiskt idealistisk ryggrad i serien, men upptäckte att jag hade förväxlat den med den Rorscahchfläck som tiden skapat av Sex and the city och som Karin Eder Ekman skrev om på Aftonbladets kultursida härom sistens.
Fläcken som ändrar betydelse och innebörd beroende på vem som betraktar den. Vilket i sin tur innebär att någon, i Sex and the city, ser en radikalfeministisk serie där kvinnor får ha sex på mäns villkor, någon annan ser ett propagandatal för tvåsamheten, en tredje ser en argumentation för inmundigandet av Cosmopolitans.
Och jag är kanske bara en gammal gubbgrinig sexist som inte förstått att shopping ses på med förakt bara för att det traditionellt förknippats med kvinnor och att manifesterandet av Manolo Blahniks-pjucks kan vara en feministisk aktion i sig och bla bla bla.
Men grejen är att jag inte känt mig så fysiskt påverkad av en film sedan jag såg Supersize me.
Av Sex and the city blev jag äcklad över mitt eget deltagande i en själlös kultur som förtjänar all skit den får.
Av Supersize me blev jag åtminstone hungrig.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback