Vauxhall and I

Presentation av public service-utredningen i går.
På presskonferensen ställdes säkert en massa intressanta frågor.
Hade jag varit där hade jag dock undrat följande: hur fan kunde SVT missa att köpa in AMC-serien Mad Men och i stället låta Kanal 9 lägga labbarna på den? Inkompetens på min ära!
För där har den tydligen visats, på Kanal 9 alltså.
Och har således nått en snittpublik på, säg, sex personer.
I bästa fall.
Anyway, du som inte hört talas om Mad Men är ursäktad.
För trots att första säsongen gjorde otippad succé när den premiärvisades i USA förra sommaren har det varit förhållandevis tyst om detta 60-talsdrama i reklambyråmiljö.
I synnerhet från feministiskt håll.
Förvånande, eftersom vi snackar om tretton timslånga avsnitt om könsmaktsordningen.
Tänk Julianne Moore-delen i The hours, med lika stor tonvikt på makens vardagsliv och voíla: du har Mad Men.
På Donald Drapers reklambyrå på fashionabla Madison Avenue (förkortas Mad Ave, därav titeln som samtidigt anspelar på männens gebit, det vill säga advertisement, är i sin tur lika med Ad Men) delas nämligen kontorslandskapet, tidsenligt nog såklart, upp i ett manlig reservat och ett kvinnligt.
Kvinnorna, där de äldre med nostalgi minns krigstiden när också kvinnor släpptes fria på arbetsmarknaden, förvisas till sekreterarjobb och receptionisttjänster och skvaller i fikarummen.
Utvärderas naturligtvis samtidigt ständigt av de manliga blickarna: ögonfägringen förlorar snabbt i status om de klär sig opassande eller går upp i vikt.
Vilket i sin tur genererar en evig strid om chefernas gunst, om topplaceringen.
Joan har anpassat sig till spelets regler, klär sig i tight klänning och suger av maktmännen för att behålla sin position.
Nyanställda Peggy försöker anamma Joans strategi, men går i hemlighet in på damtoaletten och gråter ut sitt äckel över att ständigt betraktas som en prydnad och ett objekt, över kommentarerna om hennes skenande viktökning. Har dessutom oturen att kära ned sig i halvsvinet Pete (Vincent Kartheiser, pubbeglinet Connor i Angel) som försöker gå balansgång mellan livet som nygift och ungkarlsmässig snedsprångspromiskuitet.
I centrum: den lika obehaglige som sympatiske bossen Donald Draper, en mystery man som visserligen håller på att tappa greppet och ifrågasätter sin mansroll men samtidigt håller sig med älskarinna och låser in sin blonda hustru - som naturligtvis heter Betty - i en pastellfärgad förort.
Och January Jones i rollen som Betty närmast makalös i sin tolkning.
Under seriens gång följer vi hennes försiktiga försök till självförverkligande, hennes slitning mellan försöken att vara god mor och hemmafru och längtan efter någonting mer än så.
Från den första insikten om att hon faktiskt inte mår särskilt bra när hon plötsligt drabbas av psykosomatiska halvförlamningar till sejourerna i terapisoffan hos en psykolog som lydigt vidarebefordrar till Draper vad hustrun berättat i förtroende till det förtvivlade försöket att ta sig ut på arbetsmarknaden som fotomodell.
Ett försök som naturligtvis saboteras av hennes make.
Familjen Drapers granne håller sig med duvor, varje dag går han ut och matar de fritt flygande fåglarna.
När Betty fått reda på att hon inte får fler modelluppdrag, att Grace Kelly-looken var förra årets trend och att man nu söker efter Audrey Hepburns, när hon ännu en gång står och sorterar tvätt för att kasta in i maskin, hejdar hon sig plötsligt och går ut i vardagsrummet, hämtar Dons gevär.
Ställer sig sedan på gräsmattan och skjuter beslutsamt ned grannens duvor, en efter en.
Det är inte bara en av de mest sorgsna scener jag sett i en tv-serie, det är också en av de vackraste.

Fotnot 1: Säsong två av Mad Men har USA-premiär den 27 juli.
Fotnot 2: Kolla även in den snygga Mad men-förtexten. Susan Faludi, anyone?
Fotnot 3: Jepps, jag är fortfarande sjuk, men febern har sjunkit. I morse klämde jag således hela fyra Mad Men-avsnitt.
Fotnot 4: Behöver nya tips om hur man bäst dealar med en ömmande hals.