Summering av en (nästan) veckas semester
Detta har hänt:
* Legat katatonisk i sängen och inte kunnat göra något annat än vicka på tårna och vända sidor i en bok på en hel dag. Varje försök att städa, tvätta, vattna blommor, diska eller byta lysrör på toaletten misslyckades. Totalt.
* Varit på Waltic och sett Horace läsa på ett mycket uttråkat sätt om Nobelprisets roll i skapandet av en litteraturkanon.
* Ätit lammfilé på Tre vänners uteservering och analyserat Kransens klass-skillnader inför utsikten över Stabils uteservering.
* Varit på 00-talfest och inte hört en enda poet men druckit mycket öl och varit otillräknelig.
* Känt mig ganska blek i Svandammsparken.
* Dansat till valfri schlager på Naglo på natten, trots att jag i två timmar stod och spjärnade emot. Varning. Kvinnliga kulturjournalister har en vilja av stål. Vill de dansa, så kommer de att dansa. Om så till joddelmusik.
* Ätittyska österrikiska korvar, surkål och stekt potatis på Mbargo.
* Fått sms från Johan om att jag verkligen måste blogga "nu när vi har så fina siffror".
* Läst Ingela Agardhs bok om gud.
* Konstaterat att inget av ovanstående stod på min "Att göra på semestern"-lista.
På söndag åker jag hem till gården i Skåne (Landskrona). Då kommer det nog att bli lite så här:
(framför allt hoppas jag på att Missy kommer körande med traktor genom Eskatorp i nästa vecka).
* Legat katatonisk i sängen och inte kunnat göra något annat än vicka på tårna och vända sidor i en bok på en hel dag. Varje försök att städa, tvätta, vattna blommor, diska eller byta lysrör på toaletten misslyckades. Totalt.
* Varit på Waltic och sett Horace läsa på ett mycket uttråkat sätt om Nobelprisets roll i skapandet av en litteraturkanon.
* Ätit lammfilé på Tre vänners uteservering och analyserat Kransens klass-skillnader inför utsikten över Stabils uteservering.
* Varit på 00-talfest och inte hört en enda poet men druckit mycket öl och varit otillräknelig.
* Känt mig ganska blek i Svandammsparken.
* Dansat till valfri schlager på Naglo på natten, trots att jag i två timmar stod och spjärnade emot. Varning. Kvinnliga kulturjournalister har en vilja av stål. Vill de dansa, så kommer de att dansa. Om så till joddelmusik.
* Ätit
* Fått sms från Johan om att jag verkligen måste blogga "nu när vi har så fina siffror".
* Läst Ingela Agardhs bok om gud.
* Konstaterat att inget av ovanstående stod på min "Att göra på semestern"-lista.
På söndag åker jag hem till gården i Skåne (Landskrona). Då kommer det nog att bli lite så här:
(framför allt hoppas jag på att Missy kommer körande med traktor genom Eskatorp i nästa vecka).
En filmkritikers associationsschema
Skriver om den norska tv-serien Berlinerpopplarna i Aftonbladet idag (visas torsdag kl 21, med repris 1/7). En norsk succéserie som jag rekommenderar alla att se (sommaren är Svt:s lilla lågsäsongshyllrensningstid - perioden då man kan kosta på sig att sända udda företeelser som tyska deckare och norskt drama. Fega, fega svt.)
Dysfunktionella relationer och bisarra familjehemligheter utlovas. Och sådär i förbifarten finns det också en neurotisk dekoratörspugga med fet dansk pojkvän som en liten homobonus. Själv har mest pratat en massa om grisarna i serien de senaste dagarna. Jag är uppvuxen på ett litet familjejordbruk där vi födde upp smågrisar. Så fort de hade vuxit sig hyfsat stora skeppades de ut från vår lilla stall till en av de där stora köttfabrikerna. Det måste vara en massa barndomsminnen som väckts till liv av den här tv-serien, för jag har verkligen inte ens tänkt på suggor och smågrisar de senaste åren. Nu är det det enda jag vill snacka om.
Så sent som idag, när jag och Emma diskuterade den skyddsgrind som inte finns i Berlinerpopplarna, den som skyddar smågrisarna från att suggan ska ligga ihjäl dem. Och som hon hade sett i dokumentären "Vårt dagliga bröd" och tolkat som djurplågeri. Vilket ledde oss in på en diskussion kring spelfilmen "Fast food nation", och dess skildring av matindustrin. Antar att vi inte kan prata om någonting utan att genast hamna i filmträsket.
Kolla i alla fall in de glada grisarna i "Berlinerpopplarna" ikväll. Hårt jobbande statister, med livet som insats.
Intervjumetoder man minns
Till viss del är det kanske en yrkesskada. Tillfredsställelsen man får av att läsa en riktigt dålig intervju. Som Sverker Lenas magplask i dagens DN, när han försöker prata med Magnetic Fields-mannen Stephin Merritt. En intervju som är så dåliga att Lenas var tvungen att göra en grej av den. Hur han blir så nervös av bristen på feedback att han ställer den ena stängda frågan efter den andra till Merritt. En artikel som dessutom bara förstärker myten av Merritt som den buttra, dystra konsnären.
Detta ger mig därför en ursäkt att gräva fram ett gammalt klipp från YouTube, där Merritt ju faktiskt bara framstår som en sansad och sympatisk person. För det är inte journalisters ansträngda, hysteriska nu-måste-du-svara-med-en-oneliner-på-min-fråga-ton som är det normala. Egentligen. Vi ses på konserten på söndag!
Detta ger mig därför en ursäkt att gräva fram ett gammalt klipp från YouTube, där Merritt ju faktiskt bara framstår som en sansad och sympatisk person. För det är inte journalisters ansträngda, hysteriska nu-måste-du-svara-med-en-oneliner-på-min-fråga-ton som är det normala. Egentligen. Vi ses på konserten på söndag!
Att älska fotbolls-EM
Jag älskar verkligen fotbolls-EM. Mest för att jag hatar människor. I alla fall nära inpå mig.
Att kunna vandra runt i ett öde Stockholm under en sommarkväll är som en kväll i paradiset. Att kunna åka tunnelbanan i stort sett ensam, i en helt tom vagn. Utan gatumusikanter, barn, djur eller mobilsamtal som stör.
Ett sorts kamratskap uppstår mellan oss avvikare, vi få som rör oss i den öde staden. Vi nickar till varandra, med ett försiktigt leende i mungipan. Och jag tar viktigt upp min Stora Tjocka Bok, för att signalera hur otroligt oviktigt jag tycker att det där med sport är.
Sen, på bara några minuter förändras allt. Tunnelbanan är igenkorkad. Vuxna män med rinniga blågula fläckar på kinderna och vikingahorn på huvudet tar upp all plats. En doft av svett och testosteron slår emot en, i det tropiska klimat som plötsligt bildats i den packade vagnen.
Det är därför jag håller på Sverige ikväll. Så jag får fler chanser att leka Postapokalyptiskt Stockholm för mig själv.
Att kunna vandra runt i ett öde Stockholm under en sommarkväll är som en kväll i paradiset. Att kunna åka tunnelbanan i stort sett ensam, i en helt tom vagn. Utan gatumusikanter, barn, djur eller mobilsamtal som stör.
Ett sorts kamratskap uppstår mellan oss avvikare, vi få som rör oss i den öde staden. Vi nickar till varandra, med ett försiktigt leende i mungipan. Och jag tar viktigt upp min Stora Tjocka Bok, för att signalera hur otroligt oviktigt jag tycker att det där med sport är.
Sen, på bara några minuter förändras allt. Tunnelbanan är igenkorkad. Vuxna män med rinniga blågula fläckar på kinderna och vikingahorn på huvudet tar upp all plats. En doft av svett och testosteron slår emot en, i det tropiska klimat som plötsligt bildats i den packade vagnen.
Det är därför jag håller på Sverige ikväll. Så jag får fler chanser att leka Postapokalyptiskt Stockholm för mig själv.