Vauxhall and I

En dag...

Fotnot: För den som inte får nog av Mary Schneiders oortodoxa behandling av
klassikerna finns mer att hämta här.

Sjuk? You bet.
Drygt 38 graders feber.
Samt fyra dagar kvar tills jag inleder min semester och flyger till Berlin.
Men eftersom jag kände mig som Harriet Andersson i Viskningar och rop när jag vaknade i morse hyser jag inte stort hopp om Berlinerdekadens i helgen.
Ett besök hos björnen Bruno på Berlins zoo, tops. 
Kanske en äcklig weissbier.
På sin höjd.
Buhu, buhu. Självömk, självömk.
Tur då att mina soffpotatisinstinkter inte sviker när mitt immunförsvar gör det.
I går avverkade jag i rask takt rullarna Teeth, I Confess och Futurama: The Beast with a Billion Backs.
Om den sistnämnda finns inte mycket att säga. Mitt förhållande till Futurama har alltid varit ganska svalt.
Den mellersta hyser jag däremot varmare känslor för, eftersom jag är häftigt förälskad i Montgomery Clift. Eller snarare: jag är häftigt förälskad i varenda homosexuell manlig filmstjärna i studiotidens Hollywood.
Dean, Perkins, Hudson, Hunter, Mineo.
Trasiga liv, episka öden. Och mitt i all kitschig mytbildning dessa stackars mäns desperata längtan efter att uttrycka sig sexuellt i en tid där filmbolagen gifte bort sina bögiga guldklimpar med aningslösa flickor för att lägga sordin på skvallret.
Och så kungen av tragik då, Clift.
Oidipal, suput och naturligtvis enormt begåvad.
Förstör sitt vackra plyte i en bilolycka, plågas av svåra smärtor resten av sitt liv, super ihjäl sig, glöms bort.
Allt medan den historielösa bögvärlden dansar röven av sig till disco och dyrkar döda heterotanter i stället för sina egna martyrer.

Gårdagens gladaste överraskning så: den bottenlöst usla Teeth, som, trots sin brist på såväl strukturerad handling och peripeti som konsekvens och begåvning, ändå framstår som en liten camp pärla.

Enligt imdb är Teeth en skräckkomedi. Den är varken läskig eller särskilt rolig, bör jag kanske tillägga. Möjligen lite halvskoj i början när den unga Dawn, aktiv i nosexbeforemarriagerörelsen, predikar om avhållsamhet inför en jublande fjortispublik.

Men sedan, mina vänner, sedan!
Dawn upptäcker att hon är utrustad med en så kallad vagina dentata, det vill säga fitta med huggtänder, som aktiveras när Dawn utsätts för sluskiga närmanden från kåtdreglande tonårspojkar.
Resten av rullen baseras sedan i rask takt på mer eller mindre slumpvisa kastrationer av äckliga karlar.
En tafsande gynekolog?
Glufs glufs.
En smajlande sexfixerad styvbror?
Nafs nafs.
Och så min favorit: den minst hundraårige truckern som plockar upp Dawn när hon liftar, låser dörrarna och slickar sig om munnen alltmedan Dawn blickar in i kameran och ler ondsint.
Ninjafeminism, tja, jag vet inte. Filmen är liksom lite för oakademisk för det och propagerar för att sex, trots allt, är bäst och finast och vackrast med den rätte.
Men en katharsisliknande upplevelse är det helt klart att på film se våldtäktsman efter våldtäktsman förlora kuken.
Lika helt klart är det att jag nu bäddar ner mig igen, för, djeezes, den här feberfrossan jag har nu is driving me NUTS!

Veckans minst oväntade svenska tv-nyhet?

Åh, vad jag önskar att vi hade mer av sådant här i Sverige.
På celebpolitics.com bedöms filmer politiskt efter matematiska måttstockar.
Fråga mig inte hur det går till, jag har aldrig varit någon stjärna på matte och tappar intresset så fort någon ens börjar prata räknemetodik.
Men sajtens betygsskala utgår tydligen på något sätt från antalet politiska utspel som gjorts i samband med inspelningen och antalet konservativa skådespelare som medverkar i rullen.
Omdömena om filmerna som utfästs av sajten pendlar därför mellan kategorierna "toxic liberal waste" och "conservative", där den förstnämnda betygsatsen utgör en slags motsvarighet till Expressens överkryssade geting och conservative ska tolkas som en direkt köpuppmaning.
Nu är jag visserligen inte konservativ så det förslår, men på en punkt håller jag verkligen med upphovsmännen bakom celebpolitics: det var bättre förr.
Åtminstone när det gäller högersympatier i Hollywood.

Fråga bara den gamla skatan Jane Russell - mest känd för fantastiska Gentlemen Prefer Blondes - som fyllde 87 år i lördags.
Russell - som ofta beskrivs som "kvinnan med de sommarheta läpparna och det vinterkalla hjärtat" - har vid flera tillfällen gnällt över hur blödiga hollywoodstjärnor är nuförtiden och att annat var det på hennes tid.
Eller för att använda Russells egna ord:  "The studio heads were all Republican, my boss Howard Hughes was a raving Republican, and we had a motion picture code in those days so they couldn't do all this naughty stuff. We had John Wayne, we had Charlton Heston, we had a man named Ronald Reagan, we had Robert Mitchum, James Stewart, Clark Gable."

Mm, det kan man verkligen - om man vill vara modern - kalla ett posse.
Även om Russell drog sig tillbaka som movie star redan på 60-talet dyker hon emellanåt fortfarande upp i den politiska debatten.
Hon har bland annat yrkat på censur av de snuskigare delarna i filmer hon själv spelat huvudrollen i, talat sig varm mot abort ("People should never, ever have an abortion. Don't talk to me about it being a woman's right to choose what she does with her own body. The choice is between life and death"), gått ut i korståg mot popmusik ("Music has gone just as bananas as the movies. But kids are learning swing and going back to the music of the forties. There's a swing club near my home in Santa Barbara, and the kids are fantastic. There's no drinking, no smoking, just dancing all night long") samt offentligt uttryckt sin stora beundran för Ann Coulter.
Klart man blir nostalgisk när man läser om slikt, ilskna tanter av det här virket tillverkas helt enkelt inte nuförtiden.
Och om Jane Russell får beskriva sig själv?
Ja, då använder hon orden:
"I always say I'm a mean-spirited narrow-minded right-wing, conservative Christian ... I start out with that, and if you don't like it, you can lump it. I am not politically correct."
Man kan inte annat än älska henne.

Jag vet inte vad det beror på - Freud, är du där? - men uppenbarligen väljer jag helt undermedvetet att kolla på filmer och läsa böcker som handlar om att ljuga just nu.
I helgen betade jag dels av rullarna Atonement (som bygger på Ian McEwans bok med samma namn) och The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford (som också har skönlitterär förlaga).
Och dels såg jag om El labyrinto del Fauno samt El Orfanato.
Först efteråt slog det mig att i samtliga fyra filmer utgör lögnen ett centralt tema, som fantasi eller ond tro, som livslögn eller skydd.
I Atonement försöker den stackars författaren Briony, som i barndomen ödelade två liv genom några förflugna ord, släta över sin synd genom att skänka de båda oskyldiga krakarna nytt liv, ett annat liv, i en självbiografisk roman.

Ford blir, i The assassination..., så bestört över att hans barndomshjälte, rånaren och mördaren Jesse James, i själva verket är en småborgerlig, om än sadistisk och självmordsbenägen, hemmafarsa som låter sin familj stå i vägen för ett grandiost öde, att han bestämmer sig för att mörda honom.
Och i El Orfanato och Pans Labyrint - vars gemensamma nämnare stavas Guillermo del Toro - är tillvaron så mörk, hemsk och pissig att lögnen och fantasin utgör den enda rimliga överlevnadsmöjligheten.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka de här filmvalen.
Antingen har jag fått en realityöverdos av Noréns dagböcker eller också står mitt sommaruppehåll i samtalsterapin inför en spännande vändning.

Åh, det är så trist.
Nästan halvvägs in i Buffy the vampire slayer - Joss Whedon's season eight har handlingen fortfarande inte tagit ordentlig fart.
Säsongen som började så storslaget med de fyra första avsnitten - oops, menar numren - i The long way home har i bästa fall utvecklats till en halvdan bagatell, i värsta fall en besvikelse.
Vilket delvis, naturligtvis, har med det amerikanska serietidningsformatet att göra.
25 sidor i månaden är så kort, så kort och jag har fullt sjå med att försöka skaffa överblick och brottas ständigt med frågetecken angående kontinuiteten. 
(Vem är den där Twilight? Vad hände med militärens offensiv mot slayercommunityt? Vart tog Giles vägen nu igen? Dog Warren och Amy?)
Särskilt som fyra nummer sammantaget bildar ungefär ett tv-avsnitt.
Är lika med fyra reklampauser á en månad vardera.
Är lika med Femman kan bara gå och hänga sig.
Därmed inte sagt att Buffys senaste arc - Wolves at the gate - saknar kvaliteter.
Och särskilt inte gäjjiga sådana, eftersom same sexandet utanför de stränga kommersiellt inriktade tv-chefernas heteronormativa ramar inte längre enbart omfattar Willow eller Andrew.
Buffy okynnesligger till exempel med en japansk slayerlolita och fantiserar uppenbarligen om en trekant med Judi Dench och Eleanor Roosevelt.
Och Xander som - för andra gången, ska tilläggas - har sett en fuling ta kål på ytterligare en av hans flickvänner tycks i sin tur söka samkönad snusktröst hos Dracula.
Så efter att ha avslutat läsningen av det senaste numret är jag rentav på vippen att utbrista i ett "gala!"
Men bara nästan.

(Bäst i sista delen av Wolves at the gate dock: en gigantisk sjumeters-Dawn rumlar runt bland skyskraporna i Tokyo och konfronteras med en lika stor robotversion av sig själv.
En robotversion som ryter: I am Robot-Dawn! I am a teenage girl. I like blue jeans and irony.
Ahh, bliss.
Vem behöver en Godzilla då?)