Avsnitt 15
Åh, det är så trist.
Nästan halvvägs in i Buffy the vampire slayer - Joss Whedon's season eight har handlingen fortfarande inte tagit ordentlig fart.
Säsongen som började så storslaget med de fyra första avsnitten - oops, menar numren - i The long way home har i bästa fall utvecklats till en halvdan bagatell, i värsta fall en besvikelse.
Vilket delvis, naturligtvis, har med det amerikanska serietidningsformatet att göra.
25 sidor i månaden är så kort, så kort och jag har fullt sjå med att försöka skaffa överblick och brottas ständigt med frågetecken angående kontinuiteten.
(Vem är den där Twilight? Vad hände med militärens offensiv mot slayercommunityt? Vart tog Giles vägen nu igen? Dog Warren och Amy?)
Särskilt som fyra nummer sammantaget bildar ungefär ett tv-avsnitt.
Är lika med fyra reklampauser á en månad vardera.
Är lika med Femman kan bara gå och hänga sig.
Därmed inte sagt att Buffys senaste arc - Wolves at the gate - saknar kvaliteter.
Och särskilt inte gäjjiga sådana, eftersom same sexandet utanför de stränga kommersiellt inriktade tv-chefernas heteronormativa ramar inte längre enbart omfattar Willow eller Andrew.
Buffy okynnesligger till exempel med en japansk slayerlolita och fantiserar uppenbarligen om en trekant med Judi Dench och Eleanor Roosevelt.
Och Xander som - för andra gången, ska tilläggas - har sett en fuling ta kål på ytterligare en av hans flickvänner tycks i sin tur söka samkönad snusktröst hos Dracula.
Så efter att ha avslutat läsningen av det senaste numret är jag rentav på vippen att utbrista i ett "gala!"
Men bara nästan.
(Bäst i sista delen av Wolves at the gate dock: en gigantisk sjumeters-Dawn rumlar runt bland skyskraporna i Tokyo och konfronteras med en lika stor robotversion av sig själv.
En robotversion som ryter: I am Robot-Dawn! I am a teenage girl. I like blue jeans and irony.
Ahh, bliss.
Vem behöver en Godzilla då?)