Den här stan är för liten för två avenyer
Veckans minst oväntade svenska tv-nyhet?
Jag menar: nog för att 90-talet är tillbaka - för det är det väl, eller har det hunnit bli otillbaka igen? - men det behöver väl inte nödvändigtvis innebära att man dammar av allt gammalt tingel-tangel från den epoken?
Som den dagliga tv-såpan?
En genre som, för övrigt, kändes halvdöd redan när fyran drog igång affischkampanjen för sin nya storsatsning Skilda världar sensommaren 1996.
Redan då låg svenska såpalandvinningar som Varuhuset och Lösa förbindelser , som visserligen sändes på veckobasis, tio år tillbaka i tiden.
Personligen minns jag att jag, inför Skilda världars seriestart, gick förbi de där trekantiga affischpelarna, som då pryddes av bilder på post it-lappar med kryptiska meddelanden á "lämna mig aldrig!" från Sandra, Daniel och Rebecka, och tänkte att det där, det där kommer aldrig att funka i Sverige.
Sverige är inte USA eller Storbritannien, tänkte jag, där uråldriga alster som Days of our lives och Coronation Street mer eller mindre räknats in i en televisonens kanon.
Jag hade fel.
För se, det gjorde det.
I alla fall en tid.
Och i Skilda världars kölvatten skvalpade sedan i åratal, av kommersiella kanaler, plötsligt framkrystade initiativ som Vänner och fiender och Nya tider omkring i etervågorna likt skitkorvarna i en bassäng på ett reningsverk.
Tills marknaden blev överhettad, hela genren led sotdöden och ersattes av realitylekprogram och dokusåpor i slutet av 90-talet.
Sörjd av få, glömd av de flesta.
Därför blev jag, för att uttrycka det snällt, rätt förvånad när jag via djungeltrumman fick höra om SVT:s nya dramaförslag för några år sedan.
Tre halvtimmesavsnitt i veckan sa du?
Med okända svenska skådespelare i huvudrollerna?
En serie som ska heta Andra avenyn och utspela sig på skabbiga MC-klubbsmeckat Hisingen i Göteborg?
Lycka till, liksom, återkom när du nyktrat till.
För om nu kommersiella amerikanska och brittiska kanaler sedan slutet av 90-talet storsatsat på kvalitetsdrama (herregud, var ska man börja, Oz, Sopranos, Six feet under, Queer as folk, The Wire etc etc) varför skulle public service-företaget SVT av alla institutioner söka sig tillbaka till den tröttaste av dramagenrer?
Men så, ett tu tre, klubbades förslaget hastigt och lustigt igenom.
Ett stort studiokomplex slogs upp på Lindholmen, ironiskt nog vägg i vägg med kvalitetssäkrade Backa teater, en boss som gjort samma såpa om och om igen sedan 80-talet tillsattes, sju miljoner avsnitt spelades in och så landsatte man
hela klabbet med en dokusåpa om castingprocessen - minst fem år efter castingsåpor som Popstarz - och därefter...
... en ekande tystnad.
Ingen tittade. Ingen pratade. Ingen brydde sig.
SVT hade, bokstavligt talat, satsat alla dramapengar på ett bräde.
Och förlorat.
Så pinsamt. Så oerhört pinsamt.
Och kostsamt, så in i helvete kostsamt.
Nu yrar Göteborgs programchef Christian Wikander om att tittarsiffrorna varit mediokra.
Det är inte hela sanningen, på nätet har serien funkat alldeles ypperligt. (Visserligen registrerar SVT Play bara antalet påbörjade tittningar, vilket gör att vilket dubbelklick som helst registreras som två tittningar, men ändå.)
Det är främst ambitionerna och det konstnärliga resultatet som är mediokra, hela satsningen, idén.
Det hade vilken popkulturbuff med genuint tv-intresse som helst kunnat bedöma redan på förhand.
SVT Göteborg är helt enkelt för litet för två avenyer.
Så må vålnaderna av alla de kvalitetsdramasatsningar som, tack vare Andra avenyn, aldrig förverkligats hemsöka beslutsfattarna bakom den här såpan i all evighet, amen.
Grejen är att vi popkulturbuffar med genuint tv-intresse tydligen inte kan förutspå ett skit - lika lite som programchefer kan.
Ta en sån sak som Let's Dance. Scherman förutspår en braksuccé baserat på utländska siffror och jag skrattar tills jag en vecka senare sätter i halsen och undrar vad fan det är som händer.
Å andra sidan har vi rampfeber från 2006 som hade exakt samma förutsättningar för att lyckas - nästan större då sång onekligen borde slå dans i underhållningsvägar. Men den floppade.