Vauxhall and I

Sjuk? You bet.
Drygt 38 graders feber.
Samt fyra dagar kvar tills jag inleder min semester och flyger till Berlin.
Men eftersom jag kände mig som Harriet Andersson i Viskningar och rop när jag vaknade i morse hyser jag inte stort hopp om Berlinerdekadens i helgen.
Ett besök hos björnen Bruno på Berlins zoo, tops. 
Kanske en äcklig weissbier.
På sin höjd.
Buhu, buhu. Självömk, självömk.
Tur då att mina soffpotatisinstinkter inte sviker när mitt immunförsvar gör det.
I går avverkade jag i rask takt rullarna Teeth, I Confess och Futurama: The Beast with a Billion Backs.
Om den sistnämnda finns inte mycket att säga. Mitt förhållande till Futurama har alltid varit ganska svalt.
Den mellersta hyser jag däremot varmare känslor för, eftersom jag är häftigt förälskad i Montgomery Clift. Eller snarare: jag är häftigt förälskad i varenda homosexuell manlig filmstjärna i studiotidens Hollywood.
Dean, Perkins, Hudson, Hunter, Mineo.
Trasiga liv, episka öden. Och mitt i all kitschig mytbildning dessa stackars mäns desperata längtan efter att uttrycka sig sexuellt i en tid där filmbolagen gifte bort sina bögiga guldklimpar med aningslösa flickor för att lägga sordin på skvallret.
Och så kungen av tragik då, Clift.
Oidipal, suput och naturligtvis enormt begåvad.
Förstör sitt vackra plyte i en bilolycka, plågas av svåra smärtor resten av sitt liv, super ihjäl sig, glöms bort.
Allt medan den historielösa bögvärlden dansar röven av sig till disco och dyrkar döda heterotanter i stället för sina egna martyrer.

Gårdagens gladaste överraskning så: den bottenlöst usla Teeth, som, trots sin brist på såväl strukturerad handling och peripeti som konsekvens och begåvning, ändå framstår som en liten camp pärla.

Enligt imdb är Teeth en skräckkomedi. Den är varken läskig eller särskilt rolig, bör jag kanske tillägga. Möjligen lite halvskoj i början när den unga Dawn, aktiv i nosexbeforemarriagerörelsen, predikar om avhållsamhet inför en jublande fjortispublik.

Men sedan, mina vänner, sedan!
Dawn upptäcker att hon är utrustad med en så kallad vagina dentata, det vill säga fitta med huggtänder, som aktiveras när Dawn utsätts för sluskiga närmanden från kåtdreglande tonårspojkar.
Resten av rullen baseras sedan i rask takt på mer eller mindre slumpvisa kastrationer av äckliga karlar.
En tafsande gynekolog?
Glufs glufs.
En smajlande sexfixerad styvbror?
Nafs nafs.
Och så min favorit: den minst hundraårige truckern som plockar upp Dawn när hon liftar, låser dörrarna och slickar sig om munnen alltmedan Dawn blickar in i kameran och ler ondsint.
Ninjafeminism, tja, jag vet inte. Filmen är liksom lite för oakademisk för det och propagerar för att sex, trots allt, är bäst och finast och vackrast med den rätte.
Men en katharsisliknande upplevelse är det helt klart att på film se våldtäktsman efter våldtäktsman förlora kuken.
Lika helt klart är det att jag nu bäddar ner mig igen, för, djeezes, den här feberfrossan jag har nu is driving me NUTS!