Summering av en (nästan) veckas semester
* Legat katatonisk i sängen och inte kunnat göra något annat än vicka på tårna och vända sidor i en bok på en hel dag. Varje försök att städa, tvätta, vattna blommor, diska eller byta lysrör på toaletten misslyckades. Totalt.
* Varit på Waltic och sett Horace läsa på ett mycket uttråkat sätt om Nobelprisets roll i skapandet av en litteraturkanon.
* Ätit lammfilé på Tre vänners uteservering och analyserat Kransens klass-skillnader inför utsikten över Stabils uteservering.
* Varit på 00-talfest och inte hört en enda poet men druckit mycket öl och varit otillräknelig.
* Känt mig ganska blek i Svandammsparken.
* Dansat till valfri schlager på Naglo på natten, trots att jag i två timmar stod och spjärnade emot. Varning. Kvinnliga kulturjournalister har en vilja av stål. Vill de dansa, så kommer de att dansa. Om så till joddelmusik.
* Ätit
* Fått sms från Johan om att jag verkligen måste blogga "nu när vi har så fina siffror".
* Läst Ingela Agardhs bok om gud.
* Konstaterat att inget av ovanstående stod på min "Att göra på semestern"-lista.
På söndag åker jag hem till gården i Skåne (Landskrona). Då kommer det nog att bli lite så här:
(framför allt hoppas jag på att Missy kommer körande med traktor genom Eskatorp i nästa vecka).
Die alpen
När en hemlig dröm om att gå en ABF-kurs i joddling och bli ett svenskt svar på
den australiensiska joddlarlegenden Mary Schneider (vars specialitet för övrigt
är att göra covers på klassiska stycken).
Har hittills inte hittat någon sådan kurs, men det är bara en tidsfråga.
Och när jag väl gått den och sedan gjort storartad succé som joddlingvärldens
stora framtidshopp på, säg, en talangjakt i Zell am See ska jag sedan medverka
i en video av den här kalibern.
Jag lovar.
En dag...
En dag...
Fotnot: För den som inte får nog av Mary Schneiders oortodoxa behandling av
klassikerna finns mer att hämta här.
Galna män, med fortsättning i juli
På presskonferensen ställdes säkert en massa intressanta frågor.
Hade jag varit där hade jag dock undrat följande: hur fan kunde SVT missa att köpa in AMC-serien Mad Men och i stället låta Kanal 9 lägga labbarna på den? Inkompetens på min ära!
För där har den tydligen visats, på Kanal 9 alltså.
Och har således nått en snittpublik på, säg, sex personer.
I bästa fall.
Anyway, du som inte hört talas om Mad Men är ursäktad.
För trots att första säsongen gjorde otippad succé när den premiärvisades i USA förra sommaren har det varit förhållandevis tyst om detta 60-talsdrama i reklambyråmiljö.
I synnerhet från feministiskt håll.
Förvånande, eftersom vi snackar om tretton timslånga avsnitt om könsmaktsordningen.
Tänk Julianne Moore-delen i The hours, med lika stor tonvikt på makens vardagsliv och voíla: du har Mad Men.
På Donald Drapers reklambyrå på fashionabla Madison Avenue (förkortas Mad Ave, därav titeln som samtidigt anspelar på männens gebit, det vill säga advertisement, är i sin tur lika med Ad Men) delas nämligen kontorslandskapet, tidsenligt nog såklart, upp i ett manlig reservat och ett kvinnligt.
Kvinnorna, där de äldre med nostalgi minns krigstiden när också kvinnor släpptes fria på arbetsmarknaden, förvisas till sekreterarjobb och receptionisttjänster och skvaller i fikarummen.
Utvärderas naturligtvis samtidigt ständigt av de manliga blickarna: ögonfägringen förlorar snabbt i status om de klär sig opassande eller går upp i vikt.
Vilket i sin tur genererar en evig strid om chefernas gunst, om topplaceringen.
Joan har anpassat sig till spelets regler, klär sig i tight klänning och suger av maktmännen för att behålla sin position.
Nyanställda Peggy försöker anamma Joans strategi, men går i hemlighet in på damtoaletten och gråter ut sitt äckel över att ständigt betraktas som en prydnad och ett objekt, över kommentarerna om hennes skenande viktökning. Har dessutom oturen att kära ned sig i halvsvinet Pete (Vincent Kartheiser, pubbeglinet Connor i Angel) som försöker gå balansgång mellan livet som nygift och ungkarlsmässig snedsprångspromiskuitet.
I centrum: den lika obehaglige som sympatiske bossen Donald Draper, en mystery man som visserligen håller på att tappa greppet och ifrågasätter sin mansroll men samtidigt håller sig med älskarinna och låser in sin blonda hustru - som naturligtvis heter Betty - i en pastellfärgad förort.
Och January Jones i rollen som Betty närmast makalös i sin tolkning.
Under seriens gång följer vi hennes försiktiga försök till självförverkligande, hennes slitning mellan försöken att vara god mor och hemmafru och längtan efter någonting mer än så.
Från den första insikten om att hon faktiskt inte mår särskilt bra när hon plötsligt drabbas av psykosomatiska halvförlamningar till sejourerna i terapisoffan hos en psykolog som lydigt vidarebefordrar till Draper vad hustrun berättat i förtroende till det förtvivlade försöket att ta sig ut på arbetsmarknaden som fotomodell.
Ett försök som naturligtvis saboteras av hennes make.
Familjen Drapers granne håller sig med duvor, varje dag går han ut och matar de fritt flygande fåglarna.
När Betty fått reda på att hon inte får fler modelluppdrag, att Grace Kelly-looken var förra årets trend och att man nu söker efter Audrey Hepburns, när hon ännu en gång står och sorterar tvätt för att kasta in i maskin, hejdar hon sig plötsligt och går ut i vardagsrummet, hämtar Dons gevär.
Ställer sig sedan på gräsmattan och skjuter beslutsamt ned grannens duvor, en efter en.
Det är inte bara en av de mest sorgsna scener jag sett i en tv-serie, det är också en av de vackraste.
Fotnot 1: Säsong två av Mad Men har USA-premiär den 27 juli.
Fotnot 2: Kolla även in den snygga Mad men-förtexten. Susan Faludi, anyone?
Fotnot 3: Jepps, jag är fortfarande sjuk, men febern har sjunkit. I morse klämde jag således hela fyra Mad Men-avsnitt.
Fotnot 4: Behöver nya tips om hur man bäst dealar med en ömmande hals.
Rapport från en sjukbädd
Sjuk? You bet.
Drygt 38 graders feber.
Samt fyra dagar kvar tills jag inleder min semester och flyger till Berlin.
Men eftersom jag kände mig som Harriet Andersson i Viskningar och rop när jag vaknade i morse hyser jag inte stort hopp om Berlinerdekadens i helgen.
Ett besök hos björnen Bruno på Berlins zoo, tops.
Kanske en äcklig weissbier.
På sin höjd.
Buhu, buhu. Självömk, självömk.
Tur då att mina soffpotatisinstinkter inte sviker när mitt immunförsvar gör det.
I går avverkade jag i rask takt rullarna Teeth, I Confess och Futurama: The Beast with a Billion Backs.
Om den sistnämnda finns inte mycket att säga. Mitt förhållande till Futurama har alltid varit ganska svalt.
Den mellersta hyser jag däremot varmare känslor för, eftersom jag är häftigt förälskad i Montgomery Clift. Eller snarare: jag är häftigt förälskad i varenda homosexuell manlig filmstjärna i studiotidens Hollywood.
Dean, Perkins, Hudson, Hunter, Mineo.
Trasiga liv, episka öden. Och mitt i all kitschig mytbildning dessa stackars mäns desperata längtan efter att uttrycka sig sexuellt i en tid där filmbolagen gifte bort sina bögiga guldklimpar med aningslösa flickor för att lägga sordin på skvallret.
Och så kungen av tragik då, Clift.
Oidipal, suput och naturligtvis enormt begåvad.
Förstör sitt vackra plyte i en bilolycka, plågas av svåra smärtor resten av sitt liv, super ihjäl sig, glöms bort.
Allt medan den historielösa bögvärlden dansar röven av sig till disco och dyrkar döda heterotanter i stället för sina egna martyrer.
Gårdagens gladaste överraskning så: den bottenlöst usla Teeth, som, trots sin brist på såväl strukturerad handling och peripeti som konsekvens och begåvning, ändå framstår som en liten camp pärla.
Enligt imdb är Teeth en skräckkomedi. Den är varken läskig eller särskilt rolig, bör jag kanske tillägga. Möjligen lite halvskoj i början när den unga Dawn, aktiv i nosexbeforemarriagerörelsen, predikar om avhållsamhet inför en jublande fjortispublik.
Men sedan, mina vänner, sedan!
Dawn upptäcker att hon är utrustad med en så kallad vagina dentata, det vill säga fitta med huggtänder, som aktiveras när Dawn utsätts för sluskiga närmanden från kåtdreglande tonårspojkar.
Resten av rullen baseras sedan i rask takt på mer eller mindre slumpvisa kastrationer av äckliga karlar.
En tafsande gynekolog?
Glufs glufs.
En smajlande sexfixerad styvbror?
Nafs nafs.
Och så min favorit: den minst hundraårige truckern som plockar upp Dawn när hon liftar, låser dörrarna och slickar sig om munnen alltmedan Dawn blickar in i kameran och ler ondsint.
Ninjafeminism, tja, jag vet inte. Filmen är liksom lite för oakademisk för det och propagerar för att sex, trots allt, är bäst och finast och vackrast med den rätte.
Men en katharsisliknande upplevelse är det helt klart att på film se våldtäktsman efter våldtäktsman förlora kuken.
Lika helt klart är det att jag nu bäddar ner mig igen, för, djeezes, den här feberfrossan jag har nu is driving me NUTS!
En filmkritikers associationsschema
Skriver om den norska tv-serien Berlinerpopplarna i Aftonbladet idag (visas torsdag kl 21, med repris 1/7). En norsk succéserie som jag rekommenderar alla att se (sommaren är Svt:s lilla lågsäsongshyllrensningstid - perioden då man kan kosta på sig att sända udda företeelser som tyska deckare och norskt drama. Fega, fega svt.)
Dysfunktionella relationer och bisarra familjehemligheter utlovas. Och sådär i förbifarten finns det också en neurotisk dekoratörspugga med fet dansk pojkvän som en liten homobonus. Själv har mest pratat en massa om grisarna i serien de senaste dagarna. Jag är uppvuxen på ett litet familjejordbruk där vi födde upp smågrisar. Så fort de hade vuxit sig hyfsat stora skeppades de ut från vår lilla stall till en av de där stora köttfabrikerna. Det måste vara en massa barndomsminnen som väckts till liv av den här tv-serien, för jag har verkligen inte ens tänkt på suggor och smågrisar de senaste åren. Nu är det det enda jag vill snacka om.
Så sent som idag, när jag och Emma diskuterade den skyddsgrind som inte finns i Berlinerpopplarna, den som skyddar smågrisarna från att suggan ska ligga ihjäl dem. Och som hon hade sett i dokumentären "Vårt dagliga bröd" och tolkat som djurplågeri. Vilket ledde oss in på en diskussion kring spelfilmen "Fast food nation", och dess skildring av matindustrin. Antar att vi inte kan prata om någonting utan att genast hamna i filmträsket.
Kolla i alla fall in de glada grisarna i "Berlinerpopplarna" ikväll. Hårt jobbande statister, med livet som insats.
Den här stan är för liten för två avenyer
Veckans minst oväntade svenska tv-nyhet?
Jag menar: nog för att 90-talet är tillbaka - för det är det väl, eller har det hunnit bli otillbaka igen? - men det behöver väl inte nödvändigtvis innebära att man dammar av allt gammalt tingel-tangel från den epoken?
Som den dagliga tv-såpan?
En genre som, för övrigt, kändes halvdöd redan när fyran drog igång affischkampanjen för sin nya storsatsning Skilda världar sensommaren 1996.
Redan då låg svenska såpalandvinningar som Varuhuset och Lösa förbindelser , som visserligen sändes på veckobasis, tio år tillbaka i tiden.
Personligen minns jag att jag, inför Skilda världars seriestart, gick förbi de där trekantiga affischpelarna, som då pryddes av bilder på post it-lappar med kryptiska meddelanden á "lämna mig aldrig!" från Sandra, Daniel och Rebecka, och tänkte att det där, det där kommer aldrig att funka i Sverige.
Sverige är inte USA eller Storbritannien, tänkte jag, där uråldriga alster som Days of our lives och Coronation Street mer eller mindre räknats in i en televisonens kanon.
Jag hade fel.
För se, det gjorde det.
I alla fall en tid.
Och i Skilda världars kölvatten skvalpade sedan i åratal, av kommersiella kanaler, plötsligt framkrystade initiativ som Vänner och fiender och Nya tider omkring i etervågorna likt skitkorvarna i en bassäng på ett reningsverk.
Tills marknaden blev överhettad, hela genren led sotdöden och ersattes av realitylekprogram och dokusåpor i slutet av 90-talet.
Sörjd av få, glömd av de flesta.
Därför blev jag, för att uttrycka det snällt, rätt förvånad när jag via djungeltrumman fick höra om SVT:s nya dramaförslag för några år sedan.
Tre halvtimmesavsnitt i veckan sa du?
Med okända svenska skådespelare i huvudrollerna?
En serie som ska heta Andra avenyn och utspela sig på skabbiga MC-klubbsmeckat Hisingen i Göteborg?
Lycka till, liksom, återkom när du nyktrat till.
För om nu kommersiella amerikanska och brittiska kanaler sedan slutet av 90-talet storsatsat på kvalitetsdrama (herregud, var ska man börja, Oz, Sopranos, Six feet under, Queer as folk, The Wire etc etc) varför skulle public service-företaget SVT av alla institutioner söka sig tillbaka till den tröttaste av dramagenrer?
Men så, ett tu tre, klubbades förslaget hastigt och lustigt igenom.
Ett stort studiokomplex slogs upp på Lindholmen, ironiskt nog vägg i vägg med kvalitetssäkrade Backa teater, en boss som gjort samma såpa om och om igen sedan 80-talet tillsattes, sju miljoner avsnitt spelades in och så landsatte man
hela klabbet med en dokusåpa om castingprocessen - minst fem år efter castingsåpor som Popstarz - och därefter...
... en ekande tystnad.
Ingen tittade. Ingen pratade. Ingen brydde sig.
SVT hade, bokstavligt talat, satsat alla dramapengar på ett bräde.
Och förlorat.
Så pinsamt. Så oerhört pinsamt.
Och kostsamt, så in i helvete kostsamt.
Nu yrar Göteborgs programchef Christian Wikander om att tittarsiffrorna varit mediokra.
Det är inte hela sanningen, på nätet har serien funkat alldeles ypperligt. (Visserligen registrerar SVT Play bara antalet påbörjade tittningar, vilket gör att vilket dubbelklick som helst registreras som två tittningar, men ändå.)
Det är främst ambitionerna och det konstnärliga resultatet som är mediokra, hela satsningen, idén.
Det hade vilken popkulturbuff med genuint tv-intresse som helst kunnat bedöma redan på förhand.
SVT Göteborg är helt enkelt för litet för två avenyer.
Så må vålnaderna av alla de kvalitetsdramasatsningar som, tack vare Andra avenyn, aldrig förverkligats hemsöka beslutsfattarna bakom den här såpan i all evighet, amen.
En studie i kapitalets logik
Det är alltsom oftast en fröjd att vara svd-prenumerant. Inte minst för annonserna: det är liksom en särskild sorts läsare som annonsavdelningen ser framför sig på veckomötena. En typ som hänger på Bukowski´s och som gärna köper soffor reade till endast 25 papp.
Förra veckans medföljande bilaga från barnsjukhuset Martina borde således inte ha kommit som en överraskning. Den som tycker att kvällstidningar personvinklar för hårt har ett och annat att lära av upphovsmakarna till fejktidningen "Vård & Hälsa".
Den leende lintussen Ester, 14 månader, ligger där på sitt operationsbord och inte ett öga ska vara torrt efter att ha mött hennes glada blå ögon. Ester illustrerar hur vackert det är på sjukhus när inte landstinget har varit där och petat med sina sossiga kö-fingrar och där den som bara gör rätt för sig först får vård precis när den vill.
Som av en händelse är samtliga barn som förekommer på bild blonda och blåögda (läs: här sparas inte på det socioekonomiska identifikationskrutet).
Det hela var så vackert att mina ögon tårades. Och det blev inte sämre av att Linda Skugge (ni kan skymta hennes bild-byline högst upp i högra hörnet) på krönikeplats slår fast att "Låt dem som vill betala avlasta vården."
Hurra för den snilleblixten! Gräddfilen som solidaritet! Varför har vi inte tänkt på det förut?
PS. Apropå Skugge bakade jag hennes "knäckiga rabarberpaj" som tilltugg till ryskalektionen i Innsbruck. Inte nog med att Sverige förlorade, pajen var verkligen inget vidare. DS.
Förr i tiden
Åh, vad jag önskar att vi hade mer av sådant här i Sverige.
På celebpolitics.com bedöms filmer politiskt efter matematiska måttstockar.
Fråga mig inte hur det går till, jag har aldrig varit någon stjärna på matte och tappar intresset så fort någon ens börjar prata räknemetodik.
Men sajtens betygsskala utgår tydligen på något sätt från antalet politiska utspel som gjorts i samband med inspelningen och antalet konservativa skådespelare som medverkar i rullen.
Omdömena om filmerna som utfästs av sajten pendlar därför mellan kategorierna "toxic liberal waste" och "conservative", där den förstnämnda betygsatsen utgör en slags motsvarighet till Expressens överkryssade geting och conservative ska tolkas som en direkt köpuppmaning.
Nu är jag visserligen inte konservativ så det förslår, men på en punkt håller jag verkligen med upphovsmännen bakom celebpolitics: det var bättre förr.
Åtminstone när det gäller högersympatier i Hollywood.
Fråga bara den gamla skatan Jane Russell - mest känd för fantastiska Gentlemen Prefer Blondes - som fyllde 87 år i lördags.
Russell - som ofta beskrivs som "kvinnan med de sommarheta läpparna och det vinterkalla hjärtat" - har vid flera tillfällen gnällt över hur blödiga hollywoodstjärnor är nuförtiden och att annat var det på hennes tid.
Eller för att använda Russells egna ord: "The studio heads were all Republican, my boss Howard Hughes was a raving Republican, and we had a motion picture code in those days so they couldn't do all this naughty stuff. We had John Wayne, we had Charlton Heston, we had a man named Ronald Reagan, we had Robert Mitchum, James Stewart, Clark Gable."
Mm, det kan man verkligen - om man vill vara modern - kalla ett posse.
Även om Russell drog sig tillbaka som movie star redan på 60-talet dyker hon emellanåt fortfarande upp i den politiska debatten.
Hon har bland annat yrkat på censur av de snuskigare delarna i filmer hon själv spelat huvudrollen i, talat sig varm mot abort ("People should never, ever have an abortion. Don't talk to me about it being a woman's right to choose what she does with her own body. The choice is between life and death"), gått ut i korståg mot popmusik ("Music has gone just as bananas as the movies. But kids are learning swing and going back to the music of the forties. There's a swing club near my home in Santa Barbara, and the kids are fantastic. There's no drinking, no smoking, just dancing all night long") samt offentligt uttryckt sin stora beundran för Ann Coulter.
Klart man blir nostalgisk när man läser om slikt, ilskna tanter av det här virket tillverkas helt enkelt inte nuförtiden.
Och om Jane Russell får beskriva sig själv?
Ja, då använder hon orden:
"I always say I'm a mean-spirited narrow-minded right-wing, conservative Christian ... I start out with that, and if you don't like it, you can lump it. I am not politically correct."
Man kan inte annat än älska henne.
Koreaner, dessa koreaner
(Som Jean i Fröken Julie skulle ha uttryckt saken.)
Och därför - såklart - helt genial.
Just nu är DFRK således den enda bloggen jag verkligen behöver.
(Vilket å andra sidan inte betyder någonting så här i grafomana tider, men jag menar det som en komplimang.)
För övrigt har jag, på fredag morgon, blivit satt på ett tåg med avgång vid sexsnåret.
Mamma, hjälp, jag som aldrig är kontaktbar före elva.
(På tal om grafomani.)
Intervjumetoder man minns
Detta ger mig därför en ursäkt att gräva fram ett gammalt klipp från YouTube, där Merritt ju faktiskt bara framstår som en sansad och sympatisk person. För det är inte journalisters ansträngda, hysteriska nu-måste-du-svara-med-en-oneliner-på-min-fråga-ton som är det normala. Egentligen. Vi ses på konserten på söndag!
Mest omdebatterad i SR:s låtlista just nu
Får faktiskt inte nog.
(Och visst är det Kevin Williams från Viva la Revolucion som dansar i bakgrunden?)
Roger, du är inte ensam!
Till exempel hur långsam Henke Larsson varit de senaste fyra åren, hur Elmander lyser av skräck när bollen kommer i närheten, hur ofta (alldeles för ofta) uppspelen från backlinjen seglar rakt över mittfältet mot ensamma anfallare.
Hur arg, för att inte säga skitförbannad, man blir av att se en grupp gulklädda statyer som inte ens verkar vilja springa – än mindre göra mål.
Oh, well. Enough said. Matcherna som är kvar ser – åtminstone på förhand – inte annat än fantastiska ut, och om några veckor börjar Allsvenskan. Och då, mina vänner, är det dags för masochism på riktigt.
Människohamn
En intervju som finns här, cirka en halvtimme in i timme ett.
(Bortse från den förfärliga profilbilden i skärmens överkant.)
Deltar i samtalet gör även bloggkollegan Anna Hellgren samt Bokhoran Johanna Ögren.
FRA
För att använda ett rejält understatement.
Men om alla upprörda liberala bloggare menar allvar med sina hot om att inte rösta i nästa riksdagsval och kanske aldrig mer delta i svensk, så kallad, skendemokrati så väntar åtminstone en promenadseger för vänsterblocket 2010.
Inget ont som inte för något gott med sig, som mina vänstervänner skulle säga.
Om den enorma uppslutningen mot FRA-lagen har det ju, för övrigt, sagts att den består i en gräsrotsaktivism som tvingade media att ta sitt ansvar, att sluta blunda för de inskränkningar i den personliga integriteten som vi nu antas stå inför.
Nu startar dock två etablerade ledarskribenter på Expressen en hatklubb mot Federley med affekterad descriptiontext på Facebook.
Gräsrotsaktivism var det, ja.
(Btw: Malte Persson håller som vanligt huvudet kallt.)
Just det
Regionteater Väst och Riksteatern går ihop om det här projektet och skickar dessutom ut hela kalaset på landsturné 2010, om jag inte fattat saken fel.
Dramatiker blir Mattias Brunn, regissör och ensemble är fortfarande hemliga.
